Centralförbundet För Socialt arbete (CSA) bildades 1903 som ett samarbetsorgan för föreningar med socialt progressiva idéer på sitt program. Förbundet har genom åren fungerat som en tankesmedja, men också stått bakom undersökningar av sociala problem med resultatet att reformer genomförts och olika myndigheter inrättats.

Idéerna inte unika för Sverige
CSA är exempel på en typ av frivilligorganisationer som betecknas som socialpolitiska centralorganisationer, dvs. organisationer som gör sig hörda i samhällsdebatten, kräver reformer, slår vakt om socialt arbete och kräver utbildning och forskning. CSA hade internationella förebilder t.ex. Charity Organization Society (COS) som etablerades i Storbritannien, USA och Kanada i mitten och slutet av 1800-talet. Ett annat exempel är den brittiska sammanslutningen Fabian Society som grundades 1883 och stod socialisterna nära. Makarna Webb tillhörde de ledande inom organisationen och de startade också den första brittiska socialarbetarutbildningen omkring 1900.

Ett tidigt kvinnoinitiativ
Bakgrunden till bildandet av CSA var den sociala frågan och de problem som blivit synliga under industrialismen t.ex. fattigvården, bostadsfrågan och barnuppfostran. Särskilt månade man om socialt arbete och krävde en utbildning och bättre forskning.

Initiativet till en Svensk socialpolitisk centralorganisation kom från eldsjälarna Gertrud af Klintberg och Gerda Meyerson. Båda kvinnorna var djupt engagerade i sociala frågor på var sitt håll innan de fick idén att starta denna nya organisation för de frågor om social nöd som industrialiseringen gett upphov till. I Sverige kom organisationen att heta Centralförbundet för Socialt Arbete och kom att bestå av ett mycket stort antal medlemsorganisationer.

Brist på kunskap och aktörer
Gertrud och Gerda samtalade om det som upptog många samhällsintresserades tankar – det rådde brist på initiativ, kunskaper och lämpliga aktörer för en nödvändig samordning av den sparsamma och splittrade sociala verksamhet som redan bedrevs. De organ som fanns kunde inte tackla den massiva och utbredda fattigdomen. Arbetarrörelsen var inte stark nog eller färdig att ta en ledande roll.

Den första styrelsen tillsätts
Gerda och Gertrud samlade representanter för olika föreningar med sociala intressen till ett möte den 18:e februari 1903. En liten kommitté bildades och arbetade några månader med att skapa kontakter. Den 3:e juni 1903 bildades Centralförbundet för Socialt Arbete officiellt.

Ernst Beckman valdes till ordförande, och förhandlingarna leddes av vice ordförande Agda Montelius. I den första styrelsen ingick också Gerda Meyerson och Karin Fjällbäck-Holmgren. 1904 tillkom Emilia Broomé. Ytterligare fem personer ingick i styrelsen, bland dem G.H. von Koch som var medlem i styrelsen ända till 1943, vice ordförande 1926-30 och ordförande 1930-40. Han var också redaktör för Social Tidskrift och ordförande i kommittén för Social Årsbok. Han tillägnade sig kunskaper om sociala förhållanden från sina utlandsresor, främst från England, och blev så småningom riksdagsman och Sveriges förste fattigvårdsinspektör.

Sprider kunskap genom Upplysningsbyrån
CSA:s syfte är att sprida kunskap om sociala frågor. Därför var Upplysningsbyrån ett viktigt medel för förbundet under den första tiden. Upplysningsbyrån förestods av Emilia Broomé under de första tio åren och förmedlade upplysningar till olika föreningar och enskilda som ville ägna sig åt socialt arbete eller starta någon ny social insats. Där lämnades råd och upplysningar om sociala förhållanden. Någon egentlig personlig hjälpverksamhet bedrevs inte – hänvisning skedde till Föreningen för välgörenhetens ordnande, FVO, eller andra. Frågor från utlandet om svenska förhållanden besvarades. Som hjälp i arbetet upprättades också ett stort referensbibliotek med både svenskt och utländskt material.

CSA startar debatt
Förbundet tog itu med mängder av sociala frågor. Ämnen som bostadsfrågan, arbetarskydd, arbetslöshet, hälsovård, fattigvård, kriminalvård och sjukförsäkring avhandlades.

I början av CSA’s arbete ägnades stor uppmärksamhet åt den internationella scenen. Under senare perioder tonades detta ned sedan en mängd andra organisationer bildats för internationellt samarbete.

Fram till 1921 kunde organisationen betecknas som Sveriges första sociala aktionsgrupp som samlings- och paraplyorganisation för ett med åren ansenligt antal föreningar med sociala förtecken.

CSA arrangerade föreläsningar och konferenser. Engagemanget satte igång debatt och reformer på det socialpolitiska fältet, gav upphov till ny lagstiftning på det sociala området, social yrkesutbildning och bildande av olika rikstäckande frivilliga och offentliga organ. Bland dessa fanns till exempel Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet. Dessutom bidrog CSA till att Socialstyrelsen och Socialdepartementet tillkom 1913 respektive 1920. Än i dag finns representanter för stora förbund och organisationer med socialt syfte representerade i styrelsen.

Donationer möjliggör verksamheten
Penningdonationer vid seklets början, från kungahus och intresserade privatpersoner har möjliggjort CSA:s verksamhet. Resurserna har förvaltats väl och förräntats.

Med dessa medel har CSA tagit initiativ till eller bekostat konferenser och symposier i angelägna ämnen, samt gett ekonomiskt stöd till spridande av resultat från epokgörande undersökningar. Stöd har getts till såväl enskilda som organisationer.

Forskning och publikationer
En mängd skrifter har getts ut av CSA, däribland Social Tidskrift och Social årsbok. CSA gav även ut en särskild skriftserie som behandlade speciella frågor. Vetenskapliga ambitioner har under olika epoker präglat verksamheten och återspeglas fortfarande i CSA’s verksamhet.

Särskilt under de första åren av CSA’s historia var kvinnorna flitiga skribenter i Social Tidskrift. Allra flitigast var Emilia Broomé och Gerda Meyerson.

Artiklarna handlade om allt som CSA’s kvinnor intresserade sig för – kvinnornas förhållanden på arbetsmarknaden, fysisk och social arbetsmiljö, såväl inom fabriksindustrin som inom hemarbete. Det rörde också bostadsförhållanden, och vad som gjordes för att förbättra dem, särskilt för de ogifta mödrarna. Det handlade om kvinnlig rösträtt, om lagstadgad frihet och semester för arbeterskor och tjänarinnor, om pensionsförsäkring, kooperationen, kvinnornas fredsarbete, om yrkesskadeförsäkring, om behovet av social utbildning och om sådan utbildning utomlands.

Särskilda ansträngningar gjordes för att sprida kunskaper om samhället och sociala frågor inom folkbildningen, inom gymnasier och flickskolor. För detta skrevs en rad små skrifter, som kunde användas vid föreläsningar och lektioner även av utomstående.

Fröet till social utbildning
Ett av de områden som särskilt intresserade CSA var att starta en yrkesutbildning för socialt arbete. De utbildade skulle genom att kunna och veta mer bli goda vägvisare i det frivilliga arbetet som inte skulle präglas av välgörenhet.

Kortare föreläsningsserier började redan 1904. Efter några år följde halvårslånga kurser. Den första terminslånga kursen startade 1910.

Kerstin Hesselgren blev kursledare. Det var påfallande många av CSA:s kvinnor som fungerade som lärare eller som skaffade kvinnliga lärarkollegor utifrån. I kurserna ingick föreläsningar inom olika block, såsom bostadsfrågan, samhällets barnavård, yrkesarbetsskydd, sociala organisationer, tillämpad bakteriologi, allmän hygien och arbetsmetoder. Utöver föreläsningar ingick samtal och diskussioner om hur arbetet skulle bedrivas.

Kvinnorna som undervisade hade alla egna erfarenheter och kunskaper om människors förhållanden. De intresserade sig också för människors vardagstillvaro, närmiljön och de små sammanhangen. Männen som hade en akademisk kompetens i frågor som gällde det större samhället, tog från början mer hand om dessa ämnen.

1920 upptogs frågan om utvidgning av den sociala utbildningen och efter ingående undersökningar upprättades Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning, med start 1921. CSA:s pionjärkvinnor hade nått ett av sina mål. CSA drev utbildningen helt själva närmare ett kvartsekel innan staten tog över finansieringen och utökade antalet socialarbetarutbildningar.

Betydelsen av personlig kontakt
Inom den sociala yrkesutbildningen betonades dock hela tiden betydelsen av den personliga kontakten. Men det tog åtskilliga decennier att få sådan erfarenhetskunskap verbaliserad i akademiskt godtagbara termer.

Ännu på 1960-talet pågick en kamp att få den sociala metodiken erkänd som ämne. Senare, på 1980-talet, annekterades metodiken och byggdes in i det överordnade ämnet ”socialt arbete”. Och på 1990-talets kurser talades det i kurser om ”empati” och hur socialarbetarnas empatiska förståelse skulle kunna uppövas inom utbildningen.

1933 tillsatte CSA en utredning om kuratorsarbete vid sjukhusen; dittills hade det funnits kuratorer inom den psykiska öppenvården, vilket startats av Gertrud Rodhe redan 1912 i Stockholm, nu var det också frågan om kuratorer vid sjukhusen och hela den somatiska vården. En ung socionom, Vivan Lindqvist, sändes därför till USA där dr Richard Cabot hade börjat använda socialarbetare för uppgifter som han ansåg att läkarna inte klarade. Vivan Lindqvist studerade också utbildningen av kuratorerna i England, de så kallade ”almoners”.

CSA i dag
I dag ordnar CSA på eget initiativ eller tillsammans med andra konferenser om olika sociala frågor för att främja debatt och tankeutbyte. En viktig del av verksamheten är att främja utgivningen av skrifter i socialt arbete och socialpolitiska frågor. Förbundet har själva gett ut ett antal skrifter t.ex. de senaste Att ligga till last (2006) och Villkorandets politik (2008). Organisationen har också ekonomiskt medverkat till att en rad läroböcker i socialt arbeta har tillkommit – böcker som i dag används på socionomutbildningarna runt om i landet. CSA lämnar också mindre stöd till forsknings- och utvecklingsarbete och vid de årliga ansökningstillfällena har vi alltid många ansökningar. Ett särskilt mål är att stimulera socialhistorisk forskning om den kontext i vilken CSA verkat i. Också socialarbetare på fältet kan söka bidrag för att utveckla sitt arbete eller hämta nya idéer.