Britta Grassman

Jag har varit verksam inom socialtjänsten inom barn och familj i Stockholm sedan början av 90-talet, som socialsekreterare på barn- och ungdomsgrupp och under många år som familjehemssekreterare inom familjehemsvården. Sedan 2012 jag även arbetat med personalhandledning för yrkesverksamma, parallellt med mitt arbete på socialtjänsten.

Jag har i hög utsträckning arbetat i mångkulturella miljöer vilket gjort att jag behövt reflektera en del över hur en förtroendefull relation kan byggas upp trots mina brister i kunskap om olika kulturers syn på tex barnuppfostran, äktenskap eller annat och trots en del människors välgrundade misstro och rädsla gentemot myndighetspersoner. Ibland är nog i och för sig kulturskillnaderna och utmaningen i att hitta en fungerande kommunikation vara nog så svår trots att man växt upp bara en mil från varandra i samma stad; kulturskillnader kan bestå av många saker.

Socialarbetaren har att förhålla sig till så vitt skilda påverkansfaktorer i klientens liv såsom psykologiska, neurologiska, skolpolitiska, bostadspolitiska, språkliga och ekonomiska förutsättningar. (för att nu nämna några) Socionomen som arbetar med myndighetsutövning och förändringsarbete på socialtjänsten blir i arbetskulturen på arbetsplatsen exponerad för och förväntas ta del av och vara mottaglig för nya forskningsrön och utvärderingar inom området och en ständig ström av nya metoder att möta familjer och utsatta barn och ungdomar med. Själva uppdraget förändras också utifrån vilken socialpolitik som för närvarande råder.

Det är lätt att gå vilse bland alla dessa krafter och min erfarenhet är att de socialarbetare som inte flyr fältet utan enträget är kvar-eller i alla fall återkommer med jämna mellanrum till socialtjänstens barn och ungdomsarbete-det är dem socialarbetare som skaffar sig en god portion självkännedom med åren och som ständigt vänder sig utåt till sina kollegor, till sina handledare, till sina chefer, det är de socialarbetare som lyckas hitta goda relationer som stöd i arbetet.

Det goda mötet mellan socialarbetare och klient behöver sin goda parallellprocess bland kollegorna, processer som skapar självtillit, värme och en trygghet stor nog att våga tala om sina misstag. Metoder finns det alltid, men innehållet i olika metoder hämtar sin basnäring inne i oss som personer och ur våra ständigt pågående relationer. Vi behöver stå i kontakt med vår egen sårbarhet och vår egen litenhet i tillvaron om någon klient skall känna sig säker nog att avslöja hur hon eller han har det i sitt liv och med sin familj.

Scroll to Top